Hunden Taz

Ett av Taz största problem är hans separationsångest från människor. Han kan inte slappna av när vi har besök, måste hålla koll och blir helt hysterisk när personen går. Det är också i dom situationerna han jagar upp sig så mycket att han kan bita. Jag känner att han måste lugna sig för att jag ska kunna ha kvar honom.

Det fungerar inte särskilt bra att träna själv med honom för han blir inte hysterisk när jag går. Så vi passar på när det kommer någon och hälsar på. I dag har vi haft besök i sju timmar. Ute har han varit stressad och dragit i kopplet. Inne har han kunnat ligga och tugga på ben och det har fungerarat att personen gått till dörren, han sprang inte efter även om han verkligen har koll på vad som händer.

Sist vi satt i en bil så fick ju Taz världens anfall när min morsa klev ur bilen. I dag har han kunnat sitta tyst kvar. Han håller stenkoll på var personen går och är inte kontakbar men det var ändå ett framsteg i dag. Det kommer ta lång tid att träna det här och det är lite frustrerande att man är i behov av andra människor för att kunna träna det gör ju att det tar ännu längre tid innan man når dit man vill. Jag hoppas verkligen att det kommer märkas skillnad på sikt.

För övrigt tränar vi rätt mycket passivitetsträning och miljöträning. Jag tycker han har lättare för att vara stilla nu men han har stenkoll på allt och jag skulle verkligen vilja att han kunde slappna av ännu mer.

Det tog flera dagar innan Taz var återställd från helgen på landet. Jag blev förkyld och fick någon inflammation i axeln så vi gick långsamma nosa-mycket-promenader i flera dagar. I lördags fick Taz vara helt lös på ängarna. Han skötte sig exemplariskt, inkallningarna hade inte kunna vara bättre och han sprang inte särskilt långt bort från mig. Tack och lov var det inga harar i närheten.

I dag har vi passivitetstränat/miljötränat utanför centrum. Den första kvarten lät jag Taz göra vad han ville. Han stod på bänken och tittade på alla som gick ut och in genom entrén. Stilla var han men hade stenkoll på allt. Det är inte riktigt att vara passiv tycker jag. Sista kvarten fick han hoppa ner och vara på marken och jag sa åt honom att sitta. Han reste sig några gånger men förstod sedan att jag ville att han skulle sitta kvar. Han la sig efter ett tag. Det är ännu bättre att han lägger sig men jag brukar inte be honom göra det i svåra miljöer. Han kunde till och med lägga ner huvudet och hade lite mindre fokus på folket som passerade. Då var jag nöjd och vi gick därifrån.

Om Taz var världens jobbigaste i helgen så har han iallafall varit världens lättaste i dag. Han har legat och sovit på olika ställen och jag har knappt märkt att han varit här. Med matte som blivit sjuk och hund som tröttat ut sig rejält blev det korta promenader. Taz har gått bakom mig och till och med lagt sig ner ute.

Det går väldigt upp och ner med Taz. Ibland gör vi små framsteg men det är många problem som inte alls blivit bättre och vissa saker har till och med blivit värre.

När vi är hemma själva är han världens bästa. Han är lugn och hur trevlig som helst. På våra promendader är han lätt att ha och göra med om man bortser från utfallen mot andra hundar. Men hemma och här i området är enda stället där han fungerar. Alla andra platser och alla andra människor gör honom så stressad.

I torsdags och måndags var vi hos min mamma. Över helgen var Taz ute på landet med min mamma och hennes snubbe. Han har inte kunnat slappna av alls under den tiden, han har bitit mig två gånger, min mamma en gång och hennes snubbe en gång. I går körde min mamma oss hem. På vägen stannade hon och tankade. Trots att Taz såg henne hela tiden så blev han helt panikslagen. Han kastade sig fram och tillbaka, skällde och saliven flög. Jag har aldrig sett honom så stressad.

Just nu vet jag faktiskt inte riktigt vad jag ska göra. Jag börjar ge upp.