Hunden Taz

Vi har gått eller vi går kan man väl säga problemhundsutredning. Jag har skrivit massor om det i bloggen men tagit bort det så jag drar allt lite snabbt. Vi kontaktade den här tjejen innan sommaren för att få hjälp framförallt med stress och osäkerhet som jag tycker är Taz stora problem. Vi träffade henne innan sommaren eller i början på sommaren. Hon frågade inte särskilt mycket utan pratade mest om sina egna hundar och om andras hundar och andra hundproblem som inte liknar våra. Men jag tänkte väl att hon kan sina saker och kommer hjälpa oss. Det gick några veckor och vi åkte dit igen. Den gången fick vi lära oss lägga godisspår, slänga ut godis på marken vid hundmöten och lite annat. Vissa tips var bra. Det gick ytterligare en tid och fram emot hösten så träffades vi en tredje gång. När vi kom fram visade sig att vi skulle träna tillsammans med en annan hund som också hade problem med hundar. Jag var inte särskilt glad åt det då jag tycker att Taz ska få träffa lugna hundar, inte hundar som skäller hysteriskt. Dom skällde som tokiga på varandra och vad dom fick ut av det undrar jag. Efter det tränade vi på varsin del av gräsmattan, bland annat sitt, ligg, inkallning, stanna kvar. Det kändes totalt meningslöst då vi redan hade gått en kurs i vardagslydnad och tränat på alla dom sakerna. I oktober skrev hon att vi skulle få en extra träff och hon skulle höra av sig angående det. Hon skickade lite papper som hon hade kopierat från böcker. Ingenting som gav mig särskilt mycket. Hon skulle skicka något som Anders Hallgren skrivit men var tvungen att ringa och fråga honom först. Nu i februari då jag inte hade hört något på fyra månader mailade jag henne och frågade om hon ansåg sig vara färdig med oss. Nej färdiga var vi inte utan vi kunde fortfarande få en extra träff men några utlovade papper visste hon inget om. Jag tackade nej till extra träff då jag inte tycker det är värt att åka in till stan med Taz när det ändå inte ger något. Hon har nu erbjudit sig att komma till oss istället men om och när det blir av det vet man inte. Det är något precis hela tiden. Hennes hundar är sjuka eller så är hon sjuk. Det känns inte riktigt trovärdigt.

Allra helst skulle jag vilja ha som det står på hemsidan en ordentlig genomgång av Taz och en ordentlig träningsplan. Jag skulle vilja veta exakt vad jag kan göra för att det ska bli bättre på sikt, jag skulle vilja veta precis hur jag ska agera när han beter sig på olika sätt. Men jag inser att den här kvinnan inte kommer kunna hjälpa oss. Jag tycker jag har rätt till pengarna tillbaka men inser att det blir svårt och jag orkar inte hålla på och tjafsa. Man får inse att man åkt på en nit. Just nu ser jag fram emot kursen på brukshundklubben och tror den kan ge oss mycket.